Tvångsmedel
Beroende på typ av tvångsmedel kan ett sådant användas till exempel för att utreda brott, garantera en ostörd straffprocess och för att förhindra fortsatt brottslig handling.
Tvångsmedelslagen ger polisen befogenheter att gripa en misstänkt person, anhålla honom och häkta honom. Enligt lagen skall tvångsmedel användas enligt principen om minsta olägenhet, d.v.s. vid förundersökning får man inte ingripa i någons rättigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att nå syftet med undersökningen.
Man får ta till tvångsmedel endast om det kan anses vara försvarbart med tanke på det brott som utreds.
Polisen kan hålla en person gripen högst ett dygn. Därefter skall han antingen försättas på fri fot eller anhållas. En person som hör till polisbefälet bestämmer om ett anhållande. Den anhållne skall friges så snart som det inte finns några förutsättningar för anhållande, och i vilket fall som helst senast före klockan tolv den tredje dagen efter gripandet, om inte den anhållne förklaras häktad.
Det är alltid en domstol som på framställning av polisen beslutar om häktning av en misstänkt. Ingen får häktas om det är oskäligt på grund av ärendets art, den misstänktes ålder eller andra personliga omständigheter.
Utöver tvångsmedel som riktar sig mot en persons frihet finns andra tvångsmedel som riktar sig mot s.k. andra rättsobjekt. Sådana är bl.a. beslag, avspärrning av utredningsplats, skingringsförbud, husrannsakan, kroppsvisitation, teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation.
Tillbaka |
Utskrift
